Jennifer

sakta sakta rinner det tunga tårar ner för mina kinder, när jag öppnar upp mina ögon och inser vad som är fel är det för mycket att kunna hantera. Det finns ingen ork att ta sig igenom det här, det är så svårt att vara stark när man inte har en kraft som räcker till. Var är all glädje, all lycka och allt skratt? Vart har jag slängt iväg mitt liv? Varför har det blivit såhär?
Nu när jag har börjat förstå sanningen i det hela förstår jag att jag måste göra något åt det här, det kommer bara bli värre annars. Jag fattar, jag är sjuk! Jag har gjort mig sjuk!

Jag måste ta mig upp till ytan igen,

En mörk dimma ligger som ett tungt lock över mig just nu, som ständigt trycker ner mig. Jag kan knappt andas och det finns inte längre någon ork som kan ta mig upp på benen. Som folk brukar säga "sparka inte på den som redan ligger" men jag ligger redan ner och ändå blir det inte bättre. Vart är ljuset? Var är all lycka och glädje?
    Folk tittar på mig och säger "Ryck upp dig, det blir inte bättre om du inte försöker" men seriöst? Hur lätt är det egentligen? Tror folk på något sätt att man ber om att må dåligt? När skiten kommer så kommer den, sånt kan man inte styra över. Det är inte så enkelt att rycka upp sig. Det går att fejka ett leende, du kan anstränga dig till att skaratta men allt går inte att fejka, det går inte att bara rycka upp sig på loppet av några minuter. Det tar tid och sånt är livet. Ibland är det svårt men den tiden tar man sig också igenom.

Men va fan, nu ska jag inte sitta här och skriva messa depp snack. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite.

"jag minns allt som naglarna mot glas..."

Tidsfördriv, när man sitter framför datorn i skolan, stirrar på klockan i hörnet och ser att minuterna sakta vandrar förbi. Kan knappast påstå att pluggandet gick bra igår, så ikväll när jag kommer hem från stallet blir det att bänka sig i köket med spanska böckerna för att råplugga in glosorna och all grammatik tills imorn.

Förövrigt längtar jag till lördag! Då väntar en trevlig dag tillsammans med mammi i självaste huvudstaden, Stockholm! Det blir att bränna upp pengarna som fortfarande finns i plånboken på julklappar och kanske lite skojj till sig själv. Skönt ska det bli att komma iväg lite.

På matte lektionen idag gjorde jag allt för att slippa räkna i boken. Istället bläddrade jag i min kalender och jag fick nästan en chock då jag upptäckte hur hemsk nästa vecka kommer bli! Fy fan! Jag kommer verkligen inte kunna andas ut innan kalendern visar den 19, då kan jag släppa allt och njuta av att halva gymnasiet redan är förbi.

Jag sitter här, begravd i en hög med papper och ett flertal böcker. Frågan som hela tiden vandrar fram och tillbaka i mitt huvud är, vart fan ska jag börja? När inte orken finns där är det verkligen helt jävla omöjligt att plugga. Jag kan stirra mig blind i böckerna men när jag inte är på topp går det ut lika fort. Ju mer jag låter tiden gå förbi desto jobbigare blir det, högen med papper växer framför mig och snart ser jag inte över kanten längre. Tillslut har man kopplat bort allt man har är mer förvirrad än någonsin. Yes, det är väl ungefär så det ligger till just nu. Kanske borde ja rycka upp mig, ta tag i mitt liv och rensa bort papper efter papper för att låta bitarna falla på plats. Jag behöver nog reda ut trasslet innan jag kan koppla av och lugna ner mig. Skönt att det går mot lov iaf, sånt behöver vi!

"ingenting reder ut sig själv, tillslut måste man ta tag i allt och börja"