Det finns inga ord,
En mörk dimma ligger som ett tungt lock över mig just nu, som ständigt trycker ner mig. Jag kan knappt andas och det finns inte längre någon ork som kan ta mig upp på benen. Som folk brukar säga "sparka inte på den som redan ligger" men jag ligger redan ner och ändå blir det inte bättre. Vart är ljuset? Var är all lycka och glädje?
Folk tittar på mig och säger "Ryck upp dig, det blir inte bättre om du inte försöker" men seriöst? Hur lätt är det egentligen? Tror folk på något sätt att man ber om att må dåligt? När skiten kommer så kommer den, sånt kan man inte styra över. Det är inte så enkelt att rycka upp sig. Det går att fejka ett leende, du kan anstränga dig till att skaratta men allt går inte att fejka, det går inte att bara rycka upp sig på loppet av några minuter. Det tar tid och sånt är livet. Ibland är det svårt men den tiden tar man sig också igenom.
Men va fan, nu ska jag inte sitta här och skriva messa depp snack. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite.
"jag minns allt som naglarna mot glas..."
